My life as Jossan

Lördagen den 24 februari 2007 skulle visa sig bli en dag som skulle förändra mitt liv för alltid. Det var dagen då jag och Sandra åkte till Kupolen i Borlänge och jag för första gången träffade Erik och Danny. Jag var aldrig något Idolfreak från början och såg bara finalerna första två åren, mest för att alla snackade så mycket om den där Darin. Av en slump såg jag Erik göra slutaudition och det var något hos honom som gjorde att jag fortsatte att kolla vecka efter vecka. Den där dagen i Borlänge sprang vi på Erik och Danny inne på Rocks före deras framträdande. Jag har väl aldrig varit direkt blyg av mig och kände att nu eller aldrig. Jag tog mod till mig, gick fram till Erik och berättade att jag verkligen gillade hans skiva som släppts bara några dagar tidigare. Dom trötta ögonen lyste upp och sen pratade vi om allt och inget en stund tills dom var tvungna att gå. Kommer ni och kollar när vi spelar? Naturligtvis gjorde vi det! Efter en timme i signeringskö kom vi upp och Danny ger oss världens smile. Dig känner jag igen! Visst har vi träffats tidigare? Det var ett par mycket lyckliga tjejer som åkte tillbaka till Gävle.

Idag är det tre år sedan den där dagen och mycket har hänt. Jag har varit på gig från Luleå i norr till Malmö i söder. I kyrkan och på krogen. Det har varit 30 000 pers i publiken och det har varit 11 (7 om du frågar Danny). Det har varit gig i Stockholm city och mitt ute i dom norrländska skogarna. Varma sommarkvällar och iskalla vintrar. Vi har också fått ytterligare en kompis i form av Mattias. En resa något utöver det vanliga. Jag har för länge sen slutat räkna hur mycket tid och pengar jag har lagt ner på killarna. Det spelar liksom ingen roll. Därmed inte sagt att att det har varit en dans på rosor. Som i alla relationer har vi haft våra duster och jag har varit jätteledsen och besviken på dom och antagligen dom på mig också. Det ser jag som naturligt och så länge man kan prata om det så går det mesta att lösa.

Jag får ofta frågan hur pass väl jag känner killarna och jag har alltid lika svårt att sätta ord på det. En vanlig missuppfattning är att jag (och alla andra fans också) skulle vara kär i dom och göra vad som helst för att bli tillsammans med någon av dom. Det kan jag dementera starkt här och nu. Det har aldrig varit frågan om något sånt. Varken från min eller killarnas sida. Jag ser mig som något mellan en vän och ett fan. Dom betyder väldigt mycket för mig och saker dom säger och gör säger mig att jag betyder något för dom också. På samma gång kommer musiken alltid vara anledningen till att jag hittade dom och så länge dom jobbar med det dom gör kommer vår relation antagligen att utgå från det. Sen får vi se vad som händer i framtiden. Just nu känns det bra i vilket fall. Efter tre år kommer jag fortfarande på mig själv med att få ett fånigt leende över hela ansiktet när dom sjuger ett par rader och tittar mig i ögonen eller viskar något gulligt i örat när man kramar om dom.

Genom killarna har jag inte bara fått se nästan hela vårt avlånga land, jag har dessutom fått en hel hög med vänner, bekanta och kontakter. Jag har träffat några av mina absolut bästa vänner ute på vägarna och genom alla människor har jag också fått möjlighet att se och uppleva en massa roliga saker och höra en massa bra musik. Så många härliga minnen som ingen kan ta ifrån mig! Det i kombination med tre fantastiskt ödmjuka och godhjärtade killar har varit med och format mig till den jag är idag. Dom har hjälpt mig att bli en bättre människa och för det kommer jag alltid att vara tacksam. Dom har för alltid en plats i mitt hjärta och jag hoppas vi får många fler år ihop. Tack!

 
 
  
I´ve got a piece of you in my soul